I dag var vi iväg och tränade igen. Anders och hans träningskompisar var på agilityplanen och jag och Totti var på lydnadsplan.

Som vanligt började vi med att rasta hundarna i skogen före träningen. Just när Totti tänkte sätta sig i blåbärsriset skrämde han upp en liten harpalt. Den for förbi Totti bara en halvmeter framför nosen. Totti glömde givetvis av vad han höll på med och blev som förstenad, där han stod och tittade efter vart harpalten tog vägen. Den lille haren var inte nöjd med sitt nya gömställe, så den tog en sväng till precis förbi Tottis nos, innan den stack iväg längs stigen. Jag virade ett extra varv med kopplet runt handen, för jag helt beredd på att nu drar Totti iväg. Han var helt focucerad och på helspänn, så jag beredde mig på världens ryck i kopplet.

Gissa vad han gör...? Han vänder sig blixtsnabbt upp mot mig och står och stampar och "liksom säger", Ta hit en godis  NU för nu är jag jätteduktig... Skynda dig det är jättesvåååårt!!!!!!!! Han stampar och fnyser och håller kontakten med mig. Yippppieeee!! tänkte jag, det finns HOPP!!!!

Så bra började vårt träningspass idag. Nu gick även träningen bra, men jag tänkte innan att det är skitsamma hur träningen går, för den största framgången jag kan få, har jag just upplevt. Eller åtminnstånne ett jättestort kliv mot den största framgången i min träning. Tänk om jag kan få honom att sluta jaga, eller i alla fall, att hans första tanke inte ska vara att haka på. Då jävlar, då är jag nöjd på riktigt... :-)

Anders var väldigt nöjd Dino´s träning idag. Det blåste ganska kraftigt och Dino kunde focusera på agilityträning och endast vid ett tillfälle drog han iväg en liten bit. Det är också framsteg.

Man bygger inte en stad på en dag, men när man ändå bygger kan man lika gärna bygga så det håller. Eller vad säger ni där ute?