Den uppmärksamme ser att det står "jag" och inte vi i rubriken. Anledningen är att Totti fick vara hemma från lydnadsprovet idag. Jag åkte med Åsa och Malika på tävling, utan hund.

Jag har ju haft en del bekymmer med att få ordning på Totti´s mage, sedan den rasade i mitten av september. Träningen har därför verkligen gått på sparlåga. Nu verkar visserligen magen vara i form igen, men som sagt, vi har inte tränat. Då känns det inte rätt att ställa upp på tävling, för det blir verkligen inte rättvist, varken för mig eller hunden.

Åsa och Malika gjorde ett jättefint lydnadsprov i klass 2 och fick därmed det 3:e första priset och erövrade den åtråvärda titeln LP II. De vann också klassen och fick stå högst på pallen.

Åsa gjorde ett ärende och undertiden höll jag hennes priser en stund, och då kom det fram en massa folk och gratulerade. Jag ser att du vunnit, grattis, sa dom. Näää, sa jag då. Jag håller bara vinsterna åt min kompis, det var hon som vann. Lite skämtsamt la jag till, (som det står i rubriken) att det är väl ungefär det närmsta en prispall jag har kommit. Lite märkligt, men samtliga började skratt glatt, och lite tröstande sa dom, " Ja det är väl inte så dumt det heller", sedan hör jag hur de fnissar när de gick vidare. Ja, ja, kan man glädja någon så är jag också glad.

En bild från i somras på Åsa och Malika. Här är det belöningen i rutan som ska delas och delas ut.

Vilade en stund när jag kom hem. Sedan var det dags för Fars Dags besök. En sväng till graven, för att tända ett ljus och sätta en blomsterkvast i en vas hos min pappa, och sedan åkte vi till Anders pappa och fikade.